Att tala för döva öron del 1

Aldrig att jag kommer hindra min mamma från att vara mormor åt min son.

Men jag är inte den som kommer att insistera att de ska umgås. Några dagar innan jul ska min syster på firmafest och vi planerar att då passa på att jul handla lite tillsammans.

Mamma jobbar på samma jobb och utrycker en besvikelse över att min syster ”lovat” bort sig, om det är till mig eller generellt låter jag vara osagt! När dagen väl är där inser vi att det är för tråkigt och kallt väder så vi stannar på hotellet och äter lunch.

Eftersom jag inser att det kan bli så att vi kan komma att stöta på mamma börjar jag att förbereda min son på att han kan ta med julklapparna han gjort till mormor och visar bilder på vem mormor är.

Absurt, så ofta träffas dom att han inte ens vet vem hon är utan tror att min mormor är även hans mormor! När vi satt oss, berättar min syster att hennes sambo inte följt med och oavsett vem det gäller tycker jag inte att man ska behöva vara själv så jag skickar ett sms att hon om hon vill kan ansluta till oss, lägger till att hon har julklappar från sitt barnbarn för att verkligen försöka få henne att komma för att se min underbara son! Hon svara min syster (!!?!) att hon kommer.

Det mesta flyter på bra men jag får hela tiden vakta min tunga i allt som hänt kring pappas död och hennes något tragikomiska inställning tillsammans med min äldsta lillebror. När vi är på väg därifrån säger hon till min son: ”Se nu till att mamma och pappa kommer ner på lördagen så jag kan få ge dig dina julklappar! ”

Jag som inte ringt henne på nästan ett år (senast var för att informera om att jag avsåg att ringa sociala då hennes drickande och hot om att ta sitt liv när det går emot henne är oacceptabelt. Hon har kört samma visa med mig och hon får inte förstöra min minsta lillebror med samma martyrskap som hon så utstuderat tillämpar) Jag meddelade att vi avsåg att vara hos min syster runt 18 så hon kunde planera efter det. Hon skulle nämligen åka utomlands över jul…
Ensam då hennes sambo skulle jobba. Någonstans långt där inne känner jag för henne, inte som min mamma utan som medmänniska.

Jag förstår att det inte är lätt att möta någon som ser rakt igenom dig. Vet alla lögner, alltid en underton att frågan hur hon kunde, varför hon inte gjorde…

Så jag tar beslut om att köpa en mp3 spelare som jag fyller med böcker för ökad självkännedom, självkänsla om jag inte kan få henne att lyssna på mig önskar jag iaf att hon kan lyssna på någon annan och kanske någongång börjar läka sin själ.

Kvällen innan är jag stressad för att hinna med att ladda och fylla på spelaren. Skäller på min son för att han inte sover. Morgonen efter åker jag till frisören blir sen åker med blött hår rakavägen ner… För att möta av min syster som berättade att hon var här tidigare och lämnade julklapparna men hon kunde inte stanna för hon hade lagt i en tvättmaskin…

Så där stod jag utan att egentligen väntat mig mer med julklappen och min son med de pepparkakor han baka till mormor… Att hon väljer bort mig är inget nytt eller smärtsamt men när hon väljer bort min son som hon själv lovat att infinna sig för, DET gör ont!
Det gör ont att hon inte vill dela hans glädje över julklapparna han fick, ont att hon börjar om med sin egoistiska fasad även mot min son.

Ont att jag lät min stress gå ut över honom kvällen innan för att?!

Jag övervägde att helt sonika gå ut och köra över julklapparna med bilen och igen försöka lämna ett brev (klara inte av ringa för rädsla av att allt bara skulle brisera) där jag förklara min besvikelse över att hon förstör sina chanser att få vara en del i min sons liv…

Men var skulle det leda?

Jag skulle ju inte vara bättre än henne då! ………….

Ambivalensens sidor

Efter att ha läst runt på en del bloggar i det ämne som jag skriver om ställer jag mig frågan till mig själv:

Skäms jag för vad jag blivit utsatt för eller över historian som fortfarande skrivs?
Vad är det som gör att jag inte skriver ut mitt namn eller för den sakens skull mina förövares namn?

Det finns inga enkla svar inser jag.

Jag har aldrig trott att det är mitt fel det som hänt, men har jag rätten att förstöra framtiden för tillexempel min morbrors barn?

Min mammas nya förhållande?

Ska jag dra ge min mormor mer skuldkänslor än hon redan har?

Om jag nu skulle gå ut med namn och uppgifter, skulle det göra mig lyckligare?

Skulle det få mig att förlåta eller förstå?

Sammtidigt måste jag väl få äga rätten till att få vara ”herre i mitt eget liv”…” vara min egen lyckas smed”?

Men är det på detta sätt jag blir det?

Den erfarenheten jag fått från min familj är uteslutning och säga vad man vill men det gör ont och tar mer kraft att säga ifrån än att flyta med!

Kommer från en liten stad där alla känner alla, vilka konsikvenser skulle det få för mina syskon?

För det är ju nu jag kan fråga personerna och ställa dem mot väggen, nu innan de tar med sig sina hemligheter ner i graven!

Kanske är jag bara en feg jävel?

Jag har ju faktiskt tagit upp det med mamma, morföräldrar, syskon men ingen är beredd att hjälpa mig, de sitter hellre tysta och håller med om att
– ” jo jo visst är det dumt”
men när det gäller är det jag som står ensam kvar medan dom samlas och har det såååå trevligt.

Är en flickan med svavelstickor.

Brev till pappa

Saknar dig pappa.
Jag känner mig så vilsen och liten utan dig, världen skrämmer mig och jag vet inte vem jag är.
Vågar knappt titta på mig själv i spegeln då jag möts av samma brun ögon så lika dina men mina är grumliga av tårar.

Ingen kvar som utan krav på motprestation finns där.
Som älskar mig för att jag är jag.
Jag är så rädd, det gör så ont.

Ingen kvar som får mig att känna att jag tillhör nått, ingen som är stolt över mig.

Jag trodde att det var jobbigt att åka till dig på sjukhuset men jag hade fel, att besöka din grav känns som att möta min egen död. Jag skulle kunna ge allt för en sista sekund med dig.

Saknar din röst, ringer fortfarande din telefonsvarare trotts att numret inte ens är i bruk längre. Jag låsas att du är ute och åker i din bil, att du inte hörde mig ringa för att du hade fullt upp med att njuta av stunden.

Jag minns alla våra samtal sista månaden innan du, innan du…var tvungen att åka dit där du behövdes mer.

Du ska veta att jag kämpar för din vilja, jag kämpar för att överleva.
Men jag är trött pappa, jag har inte vilat på länge, jag stöttar mina syskon, jag pratar med ditt barnbarn men det ända jag vill är att få falla, skrika, gråta men utan dig finns ingen som fångar upp mig så faller jag finns jag inte mer.

Då sviker jag både dig, mig och min son ditt barnbarn, så jag kämpar!

Men pappa, jag ska åka och städa ditt hus så det blir fint. Jag hoppas att det är ok att jag tar din klocka som ligger på fläkten?
Tänkte fixa den så jag kan ha den på mig, vill gärna ha något nära som var ditt.

Jag har även köpt en sten till din grav och en liten skylt, sådana med kloka ord som du gillade.

Låt mig få leva lite i min fantasi för jag orkar inte med verkligheten just nu.

Älskar dig pappa.

Att vara en överlevare.

”Ur lidandet har de starkaste själar fötts.
De stadigaste personligheterna är täckta av ärr.”

Filosofen Kahlil Gibran

Minne:
Jag och min son är hos mina morföräldrar och han har tyvärr kissat ner sig så han får låna ett par gamla trosor jag hade som barn.

Där i sommarvärmen, 2,5år gammal springer han omkring på gräsmattan i mina ”virkade” vita trosor och likheten mellan oss är slående.

Jag ler över att jag fått en så söt son att han är min, stoltheten osar ur varje cell i min kropp!
Min mamma är där och ska äta middag med oss… Inte för att jag inte och min son är där utan för att min syster lovat att komma upp.

Snart hör vi en bil stanna utanför huset och snart ser jag min morbror runt hörnet.

Jag fryser till, nickar till honom och försöker utan att skrämma min son med den panik jag känner få honom att komma till mig, att fly från monstret som just nu står framför honom.
Han protesterar, vill inte gå in, vill inte klä på sig.
När jag kommer in i huset stänger jag in oss på toaletten, jag vet inte vad jag ska göra, jag har inga logiska tankar i kroppen.

Allt den säger till mig är att fly!
Jag hör min morbror säga till min mormor:
-”  Så söt han är, och vad lik han är sin Mamma”
Jag håller på att kräkas, jag sväljer ner spyan men smaken sitter kvar i munnen.

Vad ser min morbror egentligen?
Att min son är lik mig – att han tänder på min lilla son.
Min son som snart är i samma ålder som när han började sina övergrepp på mig?
Säger han att han vill kladda på honom?
Förstöra honom?
Är det min son han kommer runka till ikväll, fantisera om?
Spyan åker upp och ner i halsen och vi går inte ut förens jag hör hans bil köra iväg.

Men det som skulle komma sen gjorde att jag totalt slutat hoppas på att någon i min familj skulle förstå eller försöka stoppa det som hänt och kanske fortfarande händer!

Vi (jag och mamma) sätter oss vid bordet och innan de övriga kommer ut släpper choken och jag börjar gråta.

Jag säger till henne att jag mår så illa av hans närvaro att jag skulle kunna sparka ihjäl honom om han någonsin ser på min son, om han någonsin säger nått om min son.

Min mamma… Säger inget.

Hon säger inget, hon visar inte på något sätt att hon hört mig.
Hon gör som hon och alla andra gjort hela tiden, hon lägger locket på.
Och det står helt klart för mig att det finns ingen som skulle stoppa den som eventuellt skulle kunna tänka sig att våldsföra sig på mig eller min son.
De skulle vända ryggen till och låtsas att det inte händer.
Att känna denna totala ensamhet och utsatthet är obeskrivlig.
Att de som ska skydda dig är de som kommer såra dig.
Vi åt snabbt upp, jag drog en lögn om att jag var tvungen att åka till affären sen satte jag mig och min son i skydd i bilen.
Jag tog skydd!!
Jag såg bilder att de sårade, våldtog min son samtidigt som min mamma och mormor håller i mig när jag försökte komma till honom, att rädd honom.

Jag insåg att det sista stället jag någonsin skulle vara trygg på är med min ”familj”

Och där brast det!

Så enkelt, min syster berättade att mamma hade hand om hennes dotter i helgen.

Där var min akilleshäl.
Där gör det så ont att min son inte har en mormor.
En känsla av ilska både mot mig själv att jag inte sväljer stoltheten och ”tar” lite skit för min sons skull men och för att hon inte ens försöker få tid med sitt barnbarn.

Det vanliga mönstret att hon inte orkar älska den som säger emot även om det är hennes eget barn. För vem behöver ta strid när man har fler barn som inte säger ifrån eller kräver sanning och transparens i förhållande mot varandra.

Den enkla vägen för henne blir för mig en lindas över helvetesgapet.

Det där lilla…

..längst där inne har slagit rot och äntligen kan jag börja skymta vad det är.

Det är frid, frid i sinnet om att när jag lämnar den här kroppen finns det någon som tar emot mig.

Jag är inte rädd för att dö längre, det finns ett lugn i att veta att pappa som  jag så högt älskade skapat en väg för mig dagen då jag måste lämna det här.

Mina tårat får rinna fritt utan hämningar och ge näring till friden.

Känslan av vrede för att han lämnat mig har bytts ut mot en trygghet att han han aldrig kunna dö ifrån mig.

För han lever ju för evigt nu i mig och i mitt hjärta.

Jag är inte framme än, det gör fortfarande för ont för att helt våga utfortska det som växer men det är så med allt här i livet.

” Det gör ont att växa!”

 

”Ska jag dö ska jag ha levt, och inte bara hukat mig för världen”

Den dagen då någon kanske får för sig att läsa alla dessa fragment av alla minnen som ska kallas mitt liv, kommer dessa kanske att tycka att min berättelse är för enkelriktad.

Att jag tycker synd om mig själv och kommer med kommentarer som:

– ” Det verkar ju gått bra för henne ändå”

 

Nej du jävlar, det har gått bra trotts allt!

 

Enligt statistiken borde jag just nu sitta med minst 5 kvitton från kronofogden om utmätning, gå på socialbidrag sedan ett par år tillbaka i tiden, problem med droger, ha svårighet att både skaffa och behålla mitt jobb på grund av den ADHD som jag brottas med dagligen boendes i en lite lägenhet i en förort.

Men nej för jag har så läge jag kan minnas kämpat för att INTE hamna där.

För att INTE blir ett ”offer” för de saker som blivit mig tilldelat som barn/ungdom.

För att inte bli någon att tycka synd om, som med alla dessa berättelser går att hobbyanalyseras sönder för att komma ut som ” ja visst kan det förklara varför hon är som hon är”

 

Det är inte för att min morbror utsatte mig för incest, att min pappa var alkoholist, mina morföräldrars passivitet, att min mamma med sin själ inkapslad av narcissismen och självbedrägeri som gjort mig till den jag är.

Det är de sakerna som format mig men det är kampen som huggit ut och snidat själen.

Den har fortfarande på sina ställen grova, hårda kanter men allt oftare finner jag ställen så mjuka som ett barn kind med en värme som skulle smälta isberg.

Så jag vet att det är bara jag som kan forma och slip mig och min själ, jag vet att jag har något fint som är värt att ta hand om.

Jag tror att alla har det men alla orkar inte kämpa, fila, hugga och putsa utan lägger sig ner för samhället och familjen och skyller på att de fick inte mer med sig in i världen så hur ska de kunna leva då?

De tar sig rätten att skylla på alla andra att allt är deras fel..så.

 

Tyck att jag är ensidig men jag aldrig har lagt mig ner och skyllt på mitt bagage och om någon av det inblandande vill berätta den andra sidan, välkommen.

Jag skriver och berättar för att slipa lite mer, kanske förstå och för att i framtiden när jag ser på mitt liv och mina handlingar kunna komma tillbaka till idag för att se hur jag tänkte och kände.

En liten bit åt taget..

.. Börjar jag på riktigt ta bort den inflammerade svans till familj som tilldelas mig.
Jag tog bort mamma och min bror från nätet och numera ser jag inga av deras kommentarer och liknande saker.
Det var bland det bästa jag gjort för jag måste låta min själ få läka utan att ständigt påminnas om vad som finns men som aldrig kommer låta bli delaktig och acceptera den jag är.

Och nu när det orosmoment är borta har en viss tystade sänkt sig över mig och jag hör dem runt mig lite skarpare och inser att det finns så många som älskar mig, accepterar mig och vill vara med mig just för att jag är jag.

Jag bygger min familj på kärlek inte blod.

En gång otrogen alltid otrogen?

Jag minns som liten gånger jag sett mamma med andra män.
Jag har ljugit åt mamma när hon träffat andra män.
Jag har gett mamma min lägenhet när hos träffat andra män.
Jag har gett mamma rätten att få vara otrogen, för titta på vad hon hade för fyllo till man hemma vem kan leva med en sådan?!

Men vad det hela tiden handlade om var att jag ville bli älskad.

Så därför lät jag henne oxå få peka finger mot min pappa och säga:
”- Titta på honom, titta bara vilket fyllo till pappa ni har.
En man som inte kan något, inte är bra till nått. Han kan inte ens hålla sin nykter så därför kan han ju inte älska er eller ha ett eget värde.”

Därför städade jag huset för att hon skulle se hur duktig jag var.
Därför var jag stark när jag behövde vara svag.
Därför vara jag tilllags för jag ville bara få vara hennes. Bli bekräftad få känna mig önskad.

Det enda jag fått är ett hål i själen.

Vem sa att man måste älska sina barn?

Sagt av min mamma:
Det är bra svaga personer som måste gå till psykolog.
Jag tror på: Det är bara starka personer som orkar gå igenom och slita upp smärtsamma minnen för att döda demonerna!

Minne: Det är julen 04 (lite osäker på året) och mamma har för första gången gjort revbensspjäll och egna köttbullar som frysts in veckor innan jul.
Jag får en kostig känsla att allt inte står rätt till.
Hon som dagen innan julafton brukar stå och svettas och stressa med köpta köttbullar gormandes om hur stressad hon är, hur lite pappa gör och hur mycket hon inte orkar med allt … är utåt sett lugn.
Min syster påpekar samma sak vid ett tillfälle men ingen av oss kan sätta fingret på vad det är.
På kvällen dagn innan julafton sitter jag, min syster,mamma och älsta lillebror runt köksbordet.
Jag tar upp att vi kan väll alla denna jul låta bli spriten.
För om pappa väljer att drick måste ju inte vi göra det, och vem vet kanske ser han att han inte heller behöver det!

Från ingenstans kommer en kaskad av
”- Bara för att han dricker så ska inte jag få det?
Jag är inte den med problem!
Är det mitt fel att er förbannade pappa dricker?
Det är min rätt att få dricka om jag vill!!
Ingen kan bestämma vad jag får eller inte!
Vill jag dricka så kommer jag göra det!
Får han dricka ska väl jag få det?”

Vi sitter som förstelnade över detta plötsliga utbrott…vad hände?
Trevandes försöker både jag och min bror säga att självklat får hon om hon så vill dricka men måste vi göra det just i morgon på julafton?
Låt honom då få dricka men att vi kan ha det bra utan honom, om han väljer spriten före oss så är det ju hans beslut men nu är allt i gungning..nej det blåser storm runt mamma.
Yrvaket kommer min minsta bror som då är runt 10år ut med kudden i ett krampande grepp handen hela han skakar av rädsla men hon ser det inte.

Där står vi nu, jag med mina 3syskon, som bara vill en sak:
Bli älskade och respekterade.
4 barn som skrikande, viskande, gråtandes som utan att blinka är villiga att förkasta sin far bara föratt hon ska välja dom.

Men hon hade redan gjort sitt val.

Hon sliter ner tågbiljetter från hyllan och med orden:
”-Dom här ska jag använda idag för att åka ifrån er för att slippa er.
Jag orkar inte längre, jag ville aldrig ha er , jag hatar er och eran försupna pappa, jag skulle lyssnat på min pappa om att det inte skulle bli något bra av att vara tillsammans med er pappa, jag ska ta livet av mig så kanske ni förstår vad ni har och kan uppskatta mig och allt jag offrar för er.

Jag gråter och vädjar om att hon ska sluta, om att hon inte får säga så..inte inför våran minsta lillebror.
Jag ger mig efter pappa sin står full i ena hörnet av köket och ser på mamma samtidigt som jag bedyrar över han fulla kropp att aldrig mer prata med honom om hon bara ville stanna kvar hos oss.
Om hon bara tog illbaka det hon sa, för visst menade hon inte det, visst önskade hon inte livet ur oss?!
Men en kyla som fortfarande gör ont i mig ser hon på oss alla 4 barn, pappa som står full i hörnet och på min dåvarande sambo och säger:

Jag bryr mig inte vad ni säger, ni har förstört mitt liv och nu vill jag inte leva mer.

Sen tar hon på sig och går ut.

I nästan 2 timmar väntar vi, sitter vi runt köksbordet osäkerheten om hon kommer att fullfölja det hon hotade med, om vi kommer att behöva hitta henne död någonstans.

Men hon kommer tillbaka, säger inget.
Än idag har vi inte kunnat prata om detta för som hon sa när jag försökta ta upp det:
”-Det har aldrig hänt, har du några vittnen?”

Och ja kära mamma förutom oss 4 finns mitt ex som mer än gärna berättar vad som hände!

Men framförallt vet jag och nu har jag slutat förlåta dig!