Det där lilla…

..längst där inne har slagit rot och äntligen kan jag börja skymta vad det är.

Det är frid, frid i sinnet om att när jag lämnar den här kroppen finns det någon som tar emot mig.

Jag är inte rädd för att dö längre, det finns ett lugn i att veta att pappa som  jag så högt älskade skapat en väg för mig dagen då jag måste lämna det här.

Mina tårat får rinna fritt utan hämningar och ge näring till friden.

Känslan av vrede för att han lämnat mig har bytts ut mot en trygghet att han han aldrig kunna dö ifrån mig.

För han lever ju för evigt nu i mig och i mitt hjärta.

Jag är inte framme än, det gör fortfarande för ont för att helt våga utfortska det som växer men det är så med allt här i livet.

” Det gör ont att växa!”

 

”Ska jag dö ska jag ha levt, och inte bara hukat mig för världen”

Den dagen då någon kanske får för sig att läsa alla dessa fragment av alla minnen som ska kallas mitt liv, kommer dessa kanske att tycka att min berättelse är för enkelriktad.

Att jag tycker synd om mig själv och kommer med kommentarer som:

– ” Det verkar ju gått bra för henne ändå”

 

Nej du jävlar, det har gått bra trotts allt!

 

Enligt statistiken borde jag just nu sitta med minst 5 kvitton från kronofogden om utmätning, gå på socialbidrag sedan ett par år tillbaka i tiden, problem med droger, ha svårighet att både skaffa och behålla mitt jobb på grund av den ADHD som jag brottas med dagligen boendes i en lite lägenhet i en förort.

Men nej för jag har så läge jag kan minnas kämpat för att INTE hamna där.

För att INTE blir ett ”offer” för de saker som blivit mig tilldelat som barn/ungdom.

För att inte bli någon att tycka synd om, som med alla dessa berättelser går att hobbyanalyseras sönder för att komma ut som ” ja visst kan det förklara varför hon är som hon är”

 

Det är inte för att min morbror utsatte mig för incest, att min pappa var alkoholist, mina morföräldrars passivitet, att min mamma med sin själ inkapslad av narcissismen och självbedrägeri som gjort mig till den jag är.

Det är de sakerna som format mig men det är kampen som huggit ut och snidat själen.

Den har fortfarande på sina ställen grova, hårda kanter men allt oftare finner jag ställen så mjuka som ett barn kind med en värme som skulle smälta isberg.

Så jag vet att det är bara jag som kan forma och slip mig och min själ, jag vet att jag har något fint som är värt att ta hand om.

Jag tror att alla har det men alla orkar inte kämpa, fila, hugga och putsa utan lägger sig ner för samhället och familjen och skyller på att de fick inte mer med sig in i världen så hur ska de kunna leva då?

De tar sig rätten att skylla på alla andra att allt är deras fel..så.

 

Tyck att jag är ensidig men jag aldrig har lagt mig ner och skyllt på mitt bagage och om någon av det inblandande vill berätta den andra sidan, välkommen.

Jag skriver och berättar för att slipa lite mer, kanske förstå och för att i framtiden när jag ser på mitt liv och mina handlingar kunna komma tillbaka till idag för att se hur jag tänkte och kände.

En liten bit åt taget..

.. Börjar jag på riktigt ta bort den inflammerade svans till familj som tilldelas mig.
Jag tog bort mamma och min bror från nätet och numera ser jag inga av deras kommentarer och liknande saker.
Det var bland det bästa jag gjort för jag måste låta min själ få läka utan att ständigt påminnas om vad som finns men som aldrig kommer låta bli delaktig och acceptera den jag är.

Och nu när det orosmoment är borta har en viss tystade sänkt sig över mig och jag hör dem runt mig lite skarpare och inser att det finns så många som älskar mig, accepterar mig och vill vara med mig just för att jag är jag.

Jag bygger min familj på kärlek inte blod.