” men han är en snäll farbror…”

Idag kom det där jag fruktat.
Det där samtalet på riktigt med min lille son.

Det sitter en äldre man på pool kanten, han kastat boll med min son som svara direkt på uppmärksamheten och glatt kastar tillbaka.
Jag går fram och säger till min son att sluta störa mannen och leka mer någon i sin egen ålder.

Under lunchen säger jag till honom igen att aldrig gå med någon oavsett och alltid fråga mamma eller pappa först!

Bara några minuter efter lunchen kommer min son springandes och säger glatt:

”Mamma den där farbrodern vill att jag ska följa med och leka i stora poolen”

Hela jag knyter mig och en känsla av panik kommer över mig.
Jag vill bara lyfta honom därifrån och springa.
Men jag börja på den förklaring jag tror de flesta av oss föräldrar oavsett tidigare erfarenheter förklarade för våran barn.

Oavsett hur snälla eller vad dom vill att du ska se hitta på får du aldrig följa med någon utan att fråga mamma eller pappa.
Det gäller alla, även barn, äldre barn, andras mammor eller pappor, tanter, farbröder…

” Men mamma, han är snäll…
Men mamma, han har oxå barn.. då måsten han ju vara snäll?!”

Jag vet inte hur jag sa svara.

Jag vill inne skapa demoner i denna lilla oskyldiga nya människa.

Men jag är rädd.

Jag vill låtar honom få ha kvar sin naiva tro på människans goda sidor men inser att jag måste ge honom en förklaring varför vi säger dessa saker.

Jag förklara att även dom som ser snälla ut kan göra elaka saker med honom, även människor med egna barn kan vilja skada andras barn och sina egna barn.

Att det finns barn som försvinner, aldrig mer kommer se sin mamma och pappa.
Att det finnas saker som varken mamma eller pappa kan sätta plåster på eller krama bort.

Jag inser att jag kanske sa för mycket men när paniken tag strypgrepp om mig försvinner allt gott och vill jag nästan vill skräma honom… Som att det skulle göra att han förstå vad jag försöker säga bättre…

Känner mig misslyckad idag men hoppas på att jag kan formulera det bättre för min fina son innan vi lägger våra huvuden på kudden ikväll…

Förklara för honom det komplexa i oss människor, vad man inte kan se utanpå och den rädsla för att något ska hända honom utan att skräma honom.

Annonser

Alltid välkommen men aldrig självklar

Alla fixar och donar inför självklara dagar som ska spenderas med nära och kära.

Ofta ser jag mig själv stå där utanför, hjälper andra i förberedelserna men är inte inkluderad.

Destruktivt och på gränsen till självförakt.

Om jag spelar martyr??
Nä du, men jag är duktig på curling!!

Gång efter annan ser jag att när jag inte orkar driva längre, när jag behöver vila, faller allt likt ett korthus.

Jag ser hur min barndom gjort att jag väljer att bygga min värld på mina axlar och inte under mina fötter.

Lägger jag världen där kan ingen trampa på den, ta dem i från mig, jag behöver inte rycka upp något från rötterna, alltid beredd på flykt.
Bekräftelse behovet har minskat med åren men jag har inte ändrat mitt sätt att bygga min framtid.

Som att duscha men sedan sätta på sig dom gamla skitiga kläderna.

Med en större förståelse för mig själv, mina egentliga behov, drömmar, önskningar så måste det ske en förändring.

Jag kan inte låta andra få bäras av mig och ta min energi för att sedan när jag inte orkar mer, lätt hoppa ner och på friska ben vandra vidare.
Vad lär jag min son genom det?

Kärlek och Respekt
Etik och Moral

Det är dom 4 hörnstenarna som jag lägger ner nu, plockar ner dem från mina axlar.

Nu är det dags för mig att bli mitt livs byggnadsmästare, ingen mer leva i flykt varken fysiskt eller psykiskt!

I am not what happened to me I am what I choose to become.

Jag tog ett stort beslut denna sommar.
En av min morbror kompisar som jag haft sporadisk kontakt med som vuxen men som i och med hans pappas och min pappas bortgång kommit varandra närmare har jag berättat för.
Jag har även gett honom adressen till denna blogg.

Jag kan inte ändra mitt förflutna men jag kan göra något åt framtiden.

Min morbror har 5 barn som jag inte vet hur do har det.

5 barn som växer med min förbrytare i en liten ort där även hans gamla kompis har sina barn.
Även om inte min morbror rör dom, hur kommer hans barn att vara?

Kommer dom ärva samma sjuka perversa uppfostran min morbror adopterat?

Om så kan jag inte stå tyst bredvid och se på om en väns barn kommer bli ännu ett offer för en sjuk familj, jag kan inte rädda hela världen men kan jag rädda någon måste det väl räknas till något?

Känslan när jag berättade kompisen kändes det som att föråda mormor, magen ville vända sig ut och in, han frågade om han hade kunnat se det.

Men nej kära du, jag vet att du läser detta.
Du hade aldrig kunnat se eller stoppa det.

Men du kan kanske idag se världen för vad den är och tillsammans med goda människor stoppa en del av galenskapen som finns i den.

Väg val

Hon står mitt emot mig…

Det går 30 sek…

… Hon känner inte igen mig och jag känner en värme sprida sig i kroppen!

Jag är fri på riktigt!

Framför mig står en kvinna som min syster bett åka och hämta från stationen då syster  tyvärr var upptagen.

En kvinna som inte ens känner igen sitt eget barn?

Jag blir inte arg inte ens förnärmad det liksom bubblar till och jag börjar skratta.
Lättad över min frihet och det tragikomiska i det hela!

Händelsen fick mig att fundera, läsa igenom de inlägg jag tidigare skrivit och jag inser att det har hänt så mycket med mig sedan pappas bortgång.

I samband med hans död får jag även sörja min mammas bortgång och släppa taget om mina morföräldrar.

Jag ser allt för vad det var men spelar inte längre med.

Jag förvånas hur jag kan prata om allt utan att känna ett hugg av längtan efter deras bekräftelse eller önskan om att få ha närvaro.
Den mörka och den ljusa sidan börjar mötas till den som faktiskt är jag.

Framförallt ser jag vad jag vunnit på att kämpa.

Det jag nu står inför är ska jag våga börja kämpa för mina kusiner?
Har något hänt dem?

Morfar som favoriserade min morbrors äldsta dotter som tydligen inte mår så psykiskt bra nu, har dom rört henne?
Om dom nu har det..

Vad gör jag då?

Jag har bett om att få hennes nummer men hela tiden får jag svävande svar om urladdadde mobiler, byte av numer etc.

Jag har sagt att jag inte vill att denna blogg blir känd av min familj förens den dagen min mormor gått bort men ska det betyda att jag ska offra ännu en ung människa?

Rättvisan är blind men när du är den som håller i vågskålarna för andras liv…

Be my guest!

Efter en helt vardaglig men inte helt ovanlig händelse insåg jag att det är nog inte så lätt att få grepp om mig.

Att placera mig i ett ”fack” där man vet vad man kan förvänta sig av mig.

Vem är hon den där spontana, glada och hämningslösa?

Den mörka, sorgsna och stundom hotfulla?

Hon som verkar strunta i vilket för att sedan vända upp och ner på hela världen om hon fått upp ett spår.

Hon som litar blint på dig med samma naivitet som hos ett barn men på sekunden kan se rakt igenom om du döljer något.

Den som älskar att prata, få vara centrum för allas blickar men som plötsligt kan vända och skaka av skräck i för att göra bort sig.

Jag vet vem hon skulle kunna blivit, jag vet vad hon slagits för, jag vet hur befrielse känns i bröstet nu men vet, så som alla andra, inget om vem hon kommer bli.

Med detta som grund är följande otroligt viktigt för mig.

För mig finns ingen ålder eller kön.
Jag försöker inte få dig att passa in i något en roll.

För mig finns du och din livshistoria.
När jag berättar min historia se inte ner på din och tro att min är svårare att bära, att din inte har samma omfång.

Du är den enda som kan bära den är du, och det är bara du som kan förändra dig.

Hämta inspiration från andra men försök inte passa in i deras värld.
Sök tröst hos andra med tro inte att de ska bära din sorg.
Få energi av dem i din omgivning men glöm inte att ge tillbaka.

Allt är upp till dig, du är den som måste orka med dig och ditt liv.

Slutet är alltid början på något nytt.

Stanna där du valt att gömma dig alla år.

image

Du hade över 25år som jag skrek efter din kärlek.

Du valde bort mig.

Jag förstod att du aldrig kunde älska mig, jag gick för att inte långsamt dö själv.

Under nästan 7år har jag byggt upp en tillvaro där jag får finnas.

Jag älskar mitt liv och är älskad.

Jag lär min son vad kärlek är, vi är med människor som vill vara med oss och som vi vill vara med.

Din bitterhet får inte plats i vårat liv.

Men det är ju bara lekar… Det är ju bara tankar…

Dom leker ju bara säger dom, det är ju bara öma små kärleksnyp familjemedlemmar imellan.

”Oj titta på mig, jag flyyyyger, jag är ett flygplan.
Liggandes på mannens underarm mellan sina ben flyger hon med ett stort leende på läpparna med sin klänning fladdrande pde söta rosa trosorna mot hans hud.

Jag går därifrån.

”Vilken söt liten rumpa” säger hon och daskar varligt på den.

Jag går därifrån.

”Men våran son hade stånd redan som bebis”

Jag sluta lyssna.

”Du kan torka naken i solen medan dina badkläder hänger på tork”

Jag tittar nervöst runt så ingen tittar lite extra på barnet.

Jag är livrädd för att tänka tanken, för tänk om det är så att det finns i mina gener?

Att om jag tänker tanken, lixom barn till en missbrukare ibland, faller in i samma mönster och det visar sig att jag innerst inne är ett monster likt min morbror och morfar?

Eller om alla mina sexuella fantasier skulle innefatta äldre män, betyder det då att jag gillade det som jag utsattes för?

Var går gränsen för arv, miljö och prägling?

När är det jag och mina preferenser och när är det eventuellt överförda som blottas?

Skämmas över dessa frågeställningar men inte mindre måste jag tänka på dem bara för att inte bli som dom.

Sluta bestämma över mig vad du tycker är ok!!

Jag blev sexuellt utnyttjande av min morbror som liten.

Våra grannar som bara var barn själva men några år äldre än mig hade sina vänner över bad mig ta av mina trosor och stoppa fingrarna i mig annars skulle jag inte få leka med dom. Jag kom hem med trasorna ut och in med gråten i halsen för att jag ändå inte fick vara med o leka. Mamma frågade varför trasorna var ut och in. Jag ljög för min morbror sa ju att man inte fick säga sådant till henne.

Min mamma utnyttjar mig för att döva sin egen rädsla och dölja sina brister och fel.

Jag blev ofredande av en Major när jag gjorde lumpen, något som jag tänkte att det får man kanske räkna med men tackar de som faktiskt anmälde honom.
Genom det fick mig att på riktigt förstå att även om det som skett tidigare var värre inte är det inte ok för första att min tröskel är snedvriden.

Ett ex till mig hade sex med mig efter en blöt utekväll när jag sov. Jag vaknade upp av att att han drog sig ur och dagen efter hade jag samma känsla som lär jag var lite.
Att jag drömt men något stämde inte och han strök omkring mig hela veckan och när det blev klart för mig vad som hänt kallade jag det för vad det var våldtäkt. Han bröt ihop och kom med påståenden som ”det var så länge sedan vi hade sex, jag kunde inte besinna mig, du är så sexig, det kan inte vara våldtäkt om man älskar varandra”

Och det som binder allt samman är den där känslan av: det måste ju vara jag som utstrålar att det är ok, för varför skulle det annars vara så många som utnyttjar mig?

Men sista åren har lärt mig att…

NEJ! jag utstrålar inte ”kom o ta mig det är ok, jag kan ta det, jag är redan använd, ingen kommer tro att allt detta kan ske en person så du kommer undan så länge det inte är värre än det som skett tidigare”

Min tröskel för vad som är ok är fortfarande för hög men för varje dag som går känner jag att den är påväg ner på alla plan. Jag övar hela tiden på att hitta min egen röst för att kunna uttrycka min gräns utan att bli övertalad, groomad, att falla tillbaka till den som endast sätter gränsen efter och inte innan det händer.

Tala för döva öron del 2

Min son fyller år!
Ännu en milstolpe i mitt liv där jag tvingas till beslut som inte bara rör mig.

Jag har inte pratat med mamma men igen ger jag mig och försöker vara den som är vuxen av oss.

Skickar sms med inbjudan om att de är välkomna får svar inom 10min att hon med sambo, sambons dotter kommer. Sedan är allt tyst och på dagen för kalaset kommer hon ensam.

Låter det konstigt att hon inte meddelar att de ändrat planerna?
Låt mig då berätta vad som hände bakom kulisserna och ha nu i minnet att hon har inte kommunicerat ett enda ord av detta på något sätt till mig!

Min syster ringer och berättar att mamma tänkte ta med mina brorsbarn.

I de bästa av världar så absolut men när jag och min bror aldrig umgåtts på det sättet eller varken med eller utan barn och att han i samband med pappas bortgång tillsammans med hans fru gick in för att förstöra och säga ur så mycket de kunde ur dödsboet (de skulle ha hans gamla lakan, kläder, polisanmälan oss när vi försökte ta reda på huset, över pappas huvud innan han var död stod och räknade på hur mycket de kunde tänkas få ut i pengar m.m)

Min syster hade sagt att jag inte verkligen inte skulle uppskatta det och det gick några fler turer mellan dem och det hela slutatde med att min bror och hans fru säger att jag är en riktigt dålig mamma som vägrar att min son får träffa sina kusinerna, mammas sambo vägrade åka hit för att för att jag inte kan ”släppa” det som hänt, mormor håller med till viss del men ja som vanligt inte har en åsikt som kan vara stötande.

Tack Mamma!

Jag förstår att du inte ville åka hit själv och ville ha en sköld men varför måste din osäkerhet och rädsla förstöra för mig?

Jag vet att jag är obekväm, att jag är påminnelse om allt som gick fel, att den tickande bomb med sanningen när när som helst slå sönder hela din värld men inget av detta blir bättre av att du försöker lägga mer på mig det ger bara mer sprängkraft.

Sluta bygga en uppförsbacke åt mig det kommer inte ge dig mer kraft att klara din, du kommer bara bli mer besviken och sjunka längre ner när du ser mig på toppen!

All Shades Of Black

En berättelse om att ha en sexuellt utnyttjad pojke inom sig